Lingropar och linkölnor

Lingrop eller hörgrop är ett begrepp man hör vid beskrivning av gamla tiders linberedning. När linhalmen legat ute för rötning var det svårt att få halmen tillräckligt torr och spröd så den gick att bråka. Då använde man sig av lingropen. Vid Hjärtums hembygdsgård finns kvar en väl bevarad lingrop. Den är som ritningen visar gjord med en bergvägg som ena sidan, och på andra sidan en låg stödmur.Själva gropen är ca 1 m djup. Tidigt på norgonen när man skulle bråka linet gjordes upp eld i gropen. Det fick brinna så att man fick en ordentlig glödbädd nere i gropen. Sedan lade man på ett galler av käppar (ofta hassel) över gropen och sedan små knippen av linhalm på gallret. Det var nödvändigt att passa halmen väl, föll ett par strån ner på glöden kunde elden blossa upp och förstöra linet. Så det var ett ansvarsfullt uppdrag att sköta lingropen. Linhalmen var då lätt att bråka när den blivit spröd av värmen.

Kölna var ett annat sätt att få linhalmen torr för vidare bearbetning. En kölna är ett torkhus för kött, fisk, malt, spannmål och lin. En kölna finns bevarad i Grinneröd. I kölnan kunde man lagra linhalmen såväl före som efter rötningen till dess att man fick tid för vidare bearbetning. Då eldade man i den iordningställda eldstaden i botten av kölnan och av värmen som spred sig upp genom murarna och gallren blev linet torrt och lätt att bearbeta. Kölnan var en förbättring av lingropen framför allt genom att man där kunde förvara linhalmen. Man var då inte så beroende av vädret.