Att framställa bra lin är inte lätt, det kräver lång erfarenhet, praktisk kunskap och särskilda maskiner. Men en duktig bonde kan både odla och skörda. Kunskapen finns i linföreningarna, som också kan bereda och producera. Linet rycks där för hand, torkas och läggs till rötning. De gamla handredskapen bråka, skäktkniv och häcklor finns kvar och nytillverkas också.
I gamla tider styrde linet i viss mån speciellt kvinnornas arbete under året. Linet förknippades med mycken skrock, skrymt och skrönor.
Vår
Linet skulle sås efter all annan sådd, vid häggens blomning eller gulärlans ankomst.
Ersmäss, Erikdagen den 18 juni, blev ett riktmärke. Det ska också vara viktigt att
linet sås på en dag med långt kvinnonamn t ex Karolina, Desideria, Vilhelmina. Åkern
ska beredas så att linlandet är "fint som snus och slätt som ett salsgolv".
Sådden anförtroddes ofta åt en äldre väl ansedd man - det var närmast ett
hedersuppdrag - eller åt en ljus långhårig oskuldsfull flicka. Man skulle gå med höga
kliv över åkern och så ".. så tätt att int´n fågelskit kunne komma
mellan." eller "så att 5-7 frön fastnar på tummen när den trycks mot
jorden".
Att få en ogräsfri åker var och är svårt. De gamla linogräsen lindådra och linrepe har praktiskt taget försvunnit men mållor och vindor liksom tistlar och prästkragarter bör hållas efter. I småodlingar ogräsrensas liksom i gamla tider när linet är 2-3 cm högt. Man går barfota och linet tål då att man trampar på det. Vid handryckning kan ogräs skiljas ur och vid beredningen försvinner ofta resterande ogräs eftersom det inte har linets starka fiber. Regn i början av växtperioden är gynnsamt. Sol och vind är bra för linet, när fältet böljar blir linfibern starkare.
Sommar
I juli blommar linet. Det är oftast blåblommigt men vitblommigt förekommer också.
Det vitblommiga är utvecklat ur baltiska frösorter. Blomsterlin och andra linarter har
andra färger men saknar fiberband. Blommorna är fembladiga, slår ut på förmiddagen
och står några timmar. Sedan faller bladen och nästa dag slår nya knoppar ut.
Blomningen pågår 2-3 veckor. Finns något så vackert som ett blommande linfält!
Linet är klart att rycka ca 90 dagar efter sådd. En annan tumregel är ca en månad efter fullblomning, dvs den dag då fältet har sin högsta blomning. Bäst är det så kallade gulmognadsstadiet, dvs när bladen gulnat ca 10 cm upp från marken. Då skall det ryckas upp med roten. Frånsett att det är nästan omöjligt att slå med lie, fibern är för seg och stark, skulle ca 10 cm av den värdefullaste delen av fibern gå till spillo vid rötningen om stjälkarna skars av. Vid ryckningen griper man tag i ett handsmått, i ungefär 2/3 plantornas höjd. Linet läggs i buntar och hängs eller ställs i rökar till tork. Det torkade linet frörepas och läggs sedan tillrötning antingen i vatten eller på marken. Under rötningen som tar 4-6 veckor beroende på temperatur och nederbörd skall det vändas åtminstone två gånger. Vändningen går till så att man tar en stör, ett kvastskaft eller liknande, för in den under toppändarna i strängen och välter över den på andra sidan. Vid större odlingar låter man linet torka på sträng och det får sedan ligga kvar för rötning. Det vänds då en gång under torkningen och sedan 2-3 gånger under rötningen. Frörepningen får då anstå till beredningen.
Pehr Kalm reste den 23 augusti 1742 från Svarteborg till Kvistrum och antecknade: "Lin nyligen upptaget låg nu mest allestäds brett på åkerlindar att rötas." Nästa dag kom han till Herrestad och skrev; "Lin röta de mest över hela Bohuslän icke i vatten utan på vallen och marken varest de brett det ut."
När linet är rötat skall det torkas. Man samlar ihop buntar eller nekar, fattar tag om toppen (fröändan) och snurrar neken så att den bildar en "kjol", s k kapell. Kapellerna ställs sedan att torka. De glatta, släta linfibrerna i halmen gör att vätan rinner av snabbt och kapellerna torkar på två-tre dagar om de står i sol och blåst. När linhalmen torkat kan den förvaras.
Höst
Med hänsyn till övrigt skördearbete och tröskning togs linhalmen ofta inte om hand
förrän oktober - november. Då värmde man linhalmen i linkölnor, linbastur eller
lingropar, så att den blev torr och lättarbetad. På en ställning ovanför glöden las
ett galler av hasselkäppar och på detta linhalmen. Sedan var det att bråka, skäkta och
häckla linet. Bråkningen är ett tungt arbete och ansågs var mansgöra. Barnen fick
springa med buntarna till torken och därifrån till bråkan o s v. Någon måste hela
tiden passa glöden så att brasan inte flammade upp och antände linet. I en gotländsk
visa sägs: "I bastuduri, i bastuduri, gamlefar star med skräi u rop: Läintutten,
läintutten har tat eld, de brinner allihop."
Det häcklade linet spanns i stugorna, det måste bli färdigt före jul och innan julslakt och julstök tog vid. Många skickliga spinnerskor har berättat att de började spinna när de var 6-7 år. Linet hängs på ett linfäste på spinnrocken och underifrån dras fibrer efter hand för spinningen. Linfästena kan ha många skiftande utseenden och var liksom skäktkniven och skäktstolen fästmansgåvor, som var konstfärdigt utsirade och målade. "Ju vackrare utkrusat ju kärare fästman." (Hemslöjden 1989:6). Det kan också spridas som en solfjäder i knät med ena änden instucken under förklädets midjeband. Häckeltovet (blånorna) fästes på en blånkrona (kräkla), som t ex kunde göras av en grantopp med många uppåtstående grenar eller tillverkas som en platta med långa uppstickande piggar. Garnet lindades sedan på härvel och härvorna kunde färgas, blekas eller bara sparas tills de kom till användning efter jul.
Vinter
Så snart julhelgen var över skulle vävstolarna upp och linet varpas. Linet vävdes till
lärft (tuskaft) eller andra bindningar. Kypert var vanligt till lakansväv och
bolstervar. Handdukar och dukar kunde och kan ha de mest konstfärdiga ränder, rutor och
mönster. De vävdes i olika slag av dräll och de riktigt kunniga vävarna och
väverskorna vävde damast, som kan sägas vara dräll med många partier. I Bohuslän har
också vävts finnväv som nyttoväv till sängtäcken och dynor. Finnväven har oftast
linnevarp och ullinslag. Rött ansågs för flärdfullt och ullen användes oftast
naturligt grå eller svart, men brunt, grönt och blått förekom också. Sedan tog
sömmandet vid och i mars skulle vävstolarna var klara att ta ned. Tygerna eller de
färdiga textilierna las allteftersom till blekning i vårsolen, gärna medan snön låg
kvar för bästa effekt.
I maj tar så det nya linåret vid och hela proceduren upprepas. År efter år efter år....
©Föreningen Bohuslin Webmaster Lasse
Emanuelson
Datum när denna sida uppdaterades 2008-08-11
